Livstycke – en del av livet

Livstycke – en ribbstickad bomullsväst med förstärkning i form av ett vävt brett bomullsband som löpte från framsidan av låret upp över axeln ner till baksidan av låret. Från begynnelsen var nog färgen på ”linnet” beige-rosa. Senare då det kom i min ägo var det enbart beige-brunt.  Framtill fanns en knäppning och längs denna fanns en förstärkning med vävt band. Både längs knappribban och längst ner både bak och fram vid låret fanns det knappar. De var klädda blyknappar så de tålde att manglas, på denna tid, tror jag, att alla underkläder fick sig en tur i mangeln efter stortvätten.

Detta lilla klädesplagg verkade vara näst intill outslitligt för vad jag kan minnas har jag aldrig erhållit ett nytt livstycke. Det var från början i min ägo stort att man inte kunde, hur gärna man än ville, få strumporna till att sitta sträckta på benen. Livstycket nådde ner på låret. Man använde det även som nattasärk. Ofta fick man höra att man kokte gröt i strumporna. Eftersom tiden rann iväg fick man längre och längre till knapparna i strumporna. Strumpebanden var ett brett resårband som längs mitten var försett med knapphål, cirka en centimeter mellan knapphålen. På detta vis kunde man reglera strumpebandens längd. Det var onekligen lite lyxigt med nya strumpeband, man kände sig lite ”söndagsfin”. Håsorna satt sträckta och fina, men de töjdes snart ut igen och hela ens gestalt var åter ”säckig” med ny gröt i håsorna.

Dessa strumpor var under mina småbarnsår i ungefär samma ribbstickade bomullstrikå som livstycket, fast de var aldrig rosafärgade utan en brunbeige färg. Mina bröder bar dessa plagg i småbarnsåren också och jag misstänker att mina livstycken hade Rune, kanske till och med Stig burit före att jag fick dem. De var som sagt outslitliga, tror jag.

Strumporna fick vi faktiskt nya då och då, när det inte gick att sätta fler lager stoppar på dem. Detta för att det skulle gå att få ner i ett par skor. De kunde hänga med lite längre om man hade ”tollor”, alltså trätofflor som man bar till vardags. Men strumporna åkte av så fort värmen kom i maj-juni. Detta innebar några veckor med blodiga anklar på insidorna fötterna innan man lärt sig att man hade bytt till sommarkläderna. Aj, aj, aj…. Med de bara benen slapp man detta livstycke fram till hösten var i antågande. Jag minns inte när jag fick något modernare att knäppa strumporna i, men jag minns att det var kalla glipor mellan strumporna och troskanten ända upp i vuxen ålder. Strumpbyxornas intåg var en välsignelse för både liten och stor.